Little time

Berättelsen

Lucius Annaeus Seneca var en av Roms rikaste män, rådgivare åt kejsaren och författare till pjäser som fortfarande spelas. Han hade mer tid och mer pengar än nästan någon annan i sin samtid. Ändå skrev han omkring år 49 en liten bok till sin svärfar Paulinus om hur kort livet är.

Fast det är inte vad den handlar om. Redan på första sidan vänder han på klagan. De flesta människor, skriver han, beklagar sig över att livet är så kort. Men livet är inte kort. Det är tillräckligt långt för att hinna med stora saker, om man använder det. Problemet är att vi slösar bort det. Vi låter det rinna mellan fingrarna, upptagna med sysslor som inte är våra egna.

Sedan följer en jämförelse som är kärnan i hela boken. Ingen skulle låta en främling ta hans pengar. Vi är noga med vad vi äger, låser dörrar, räknar mynt, bråkar om arv. Men vår tid delar vi ut till vem som helst som ber om den. Vi är snåla med det som går att ersätta och slösaktiga med det enda som inte går att få tillbaka.

Seneca hade ett namn för människor som lever så: de upptagna. Han menade inte de som arbetar hårt. Han menade de som fyller dagarna med annat för att slippa fråga sig vad de vill med dem. De som säger att de ska börja leva när de blir femtio, när affärerna är avklarade, när barnen är stora. Han påpekar hur sent det är att börja leva just när livet håller på att ta slut.

Paulinus, som boken är skriven till, hade ansvar för Roms spannmålsförsörjning. Seneca rådde honom att lämna posten och ägna resten av sitt liv åt sig själv. Vi vet inte om han gjorde det.

Seneca själv dog år 65, beordrad att ta sitt liv av den kejsare han en gång uppfostrat. Han hade då hunnit skriva det mesta av det som gör att vi fortfarande läser honom.

Föremålet på affischen är ett ljus. Det brinner lika fort oavsett vad man gör i ljuset från det.