Money follows

Berättelsen

Våren 399 före Kristus stod en sjuttioårig stenhuggarson inför en jury på omkring 500 atenska medborgare. Anklagelsen var att han inte trodde på stadens gudar och att han fördärvade ungdomen. Straffet kunde bli döden. Sokrates valde att inte be om nåd.

I stället förklarade han vad han faktiskt hade gjort i trettio år. Han hade gått runt i Aten och ställt frågor till vem som helst som ville lyssna, och sagt samma sak till alla: ni bryr er om pengar, rykte och ära, men inte om förnuftet, sanningen och själen. Få ordningen rätt, sa han, så kommer resten. Dygd kommer inte av pengar. Men ur dygd kommer pengar och allt annat gott som en människa kan ha.

Det är lätt att läsa det som ett löfte: var god, så blir du rik. Sokrates menade nästan tvärtom. Han var själv fattig, gick barfota och ägde nästan ingenting, och det var en del av poängen. Den som jagar pengar först får pengar som inte är bra för något. Den som först reder ut vad som är värt att ha får något att använda pengarna till. Pengarna följer efter, de leder inte.

Juryn dömde honom skyldig med liten marginal. När han sedan fick föreslå sitt eget straff svarade han att han borde få fri mat på stadens bekostnad, som en vinnare i de olympiska spelen. Då röstade fler för döden än som röstat för skuld. Några veckor senare drack han giftbägaren, omgiven av vänner, lugn till slutet.

Själv skrev han aldrig ett ord. Allt vi vet kommer från hans elever, framför allt Platon, som satt i rättssalen och senare skrev ner försvarstalet. Hur mycket som är Sokrates och hur mycket som är Platon vet ingen.

Föremålet på affischen är en enkel lerkopp av det slag som användes i Aten på hans tid. Inte giftbägaren, inget dramatiskt. Bara en kopp som räcker till att dricka ur, och som är värd exakt det.