The oaks of Visingsö

Berättelsen

Ett linjeskepp på 1700-talet krävde omkring två tusen ekar. Inte vilka ekar som helst, utan grova, raka och gamla, av det slag som tar långt över hundra år att växa fram. Efter Napoleonkrigen var Sverige oroligt över om flottan skulle ha virke i framtiden. Eken hade huggits hårt i hundratals år, och det som var kvar var kronans egendom, skyddat av lag.

Så riksdagen fattade 1829 ett beslut som bara går att fatta om man tänker i århundraden. På Visingsö i Vättern, en ö som kronan redan ägde, skulle en ekskog planteras för flottans räkning. Planteringen började 1831. Under några år sattes över 300 000 ekar, i raka rader, med mindre träd emellan som skydd mot vind och frost. Skogen skulle vara färdig att avverka när den behövdes, runt år 1975.

Det märkliga är inte att det gjordes. Det märkliga är att det fungerade. Skogen sköttes i generationer av människor som aldrig skulle få se den färdig. Gallrades, skyddades, mättes. Den stod kvar genom industrialiseringen, två världskrig och hela 1900-talet.

År 1975 skickade Domänverket ett brev till Försvarsmakten och meddelade att ekarna nu var redo att levereras. Flottan tackade nej. Krigsfartyg hade byggts av stål i nästan hundra år, och den sista svenska linjeskeppen hade huggits upp långt tidigare. Ingen hade behövt ekarna på mycket länge.

Det är lätt att läsa historien som ett misslyckande. Fel förutsägelse, bortkastat arbete. Men skogen står kvar. Den är i dag en av norra Europas största sammanhängande ekskogar, hundrafemtio år gammal och fortfarande ung för att vara ek. Den används till möbler, till restaurering av gamla byggnader, och till att gå i. Ingen beklagar att den planterades.

Den som planterar för sina barnbarn vet aldrig exakt vad de kommer att behöva. Det är inte ett skäl att låta bli. Det är ett skäl att plantera något som blir värdefullt oavsett, och sedan låta det ta den tid det tar.

Föremålet på affischen är en ek. Den skulle ha blivit ett skepp. Den blev något annat.