Historien om fiatvalutor

Fiat betyder ”varde”. Pengarna gäller för att någon har bestämt det.

Tänk dig en by med hundra personer. Jag är bra på att plocka äpplen och delar ut dem till alla. Du är bra på att bygga hus. Vi behöver inga pengar, för alla vet vem som bidrar med vad. Men så fort ekonomin blir större än att alla känner alla behövs något att spara sitt arbete i, något som håller värdet tills du vill byta det mot något annat. Det är vad pengar är. Ett sätt att spara tid, energi och fokus till senare.

Fiat är latin och betyder ”varde”, som i ”varde ljus”. Det må ske, för att någon har sagt det. En fiatvaluta är pengar som inte går att växla in mot något. Sedeln i plånboken och siffrorna på lönekontot är inte kvitton på guld. De är värda något för att lagen säger att de ska tas emot, för att skatten måste betalas i dem och för att alla andra använder dem.

Pengar har gått igenom tre stadier.

I ett fiatsystem skapas nya pengar på två sätt. Centralbanken skapar sedlar och bankernas reserver. Men det mesta uppstår när vanliga banker lånar ut. Lånet sätts in som ett nytt saldo på någons konto. Ingen behöver gräva fram något först.

Det gör systemet flexibelt i en kris. Men det betyder också att de nya pengarna alltid når någon först. Enligt mig är det här den viktigaste och minst diskuterade delen. Pengarna går från centralbanken till staten, vidare till de största företagen och de mest kreditvärdiga låntagarna, och sist till dig. När de når dig har tillgångarna redan hunnit stiga. Om jag hade varit diktator hade jag älskat det här systemet.

Och pengarna ska tappa värde. Riksbanken, Fed och ECB siktar alla på två procents inflation per år. Två procent låter lite. Men det betyder att pengarna tappar halva sin köpkraft på 35 år och 86 procent på hundra år. Om allt går enligt plan.

Sverige gav Europa sedeln. Tre år senare kollapsade den.

Historien om fiatpengar börjar faktiskt i Stockholm. Och den första lärdomen kom direkt.

35 år då kronan höll sitt värde.

Mellan 1879 och 1913 gick både kronan och dollarn att växla in mot guld till ett fast pris. Vad hände med priserna under de åren? I Sverige steg de med 0,5 procent om året. I USA med 0,2 procent. Den som lade en tia i byrålådan 1879 kunde 35 år senare fortfarande köpa mer än 80 procent av samma varor för den.

Det var inte för att priserna stod still. De föll i början, när världsekonomin växte snabbare än guldet räckte till, och steg igen när nya guldfält i Sydafrika och Klondike började producera. Men de kom tillbaka. Det är den stora skillnaden mot i dag. Under guldmyntfoten fanns det en ankarlina. Priserna kunde röra sig, men de drogs tillbaka.

Och sparandet fungerade. Statsskuldväxlar gav 4,3 procent om året över inflationen. Stockholmsbörsen med utdelningar gav 7,1 procent. Svenska företag byggde järnvägar, sågverk och verkstäder med pengar som inte tappade värde under tiden.

Kronan har tappat 98 procent. Nästan allt efter 1914.

Så vad har hänt sedan dess? En krona från 1879 köper i dag lika mycket som 1,6 öre gjorde då. En dollar köper 2,9 cent. Priserna i Sverige har stigit 64 gånger. Den som tar smällen är den som får sin lön och sina besparingar i valutan.

Se på formen. Fram till 1914 rör sig kurvan i sidled. Sedan kommer första världskriget, guldet stängs av och priserna nästan tredubblas på sex år. Efter kriget går Sverige tillbaka till guld, och kronan återhämtar en del av förlusten. När guldet släpps 1931 börjar en lång nedgång som aldrig vänder tillbaka.

Det som överraskade mig mest var hur mycket som försvann före 1971. När Nixon stängde guldfönstret hade kronan redan tappat 85 procent sedan 1879. Bretton Woods band dollarn till guld för centralbanker, inte för dig och mig. Efter 1971 har kronan tappat ytterligare 90 procent av det som var kvar.

Så låt oss ställa frågan rakt. Om du fick din lön i kronor och sparade den, har den någonsin hållit sitt värde? Jag tittade på varje tänkbar sparperiod sedan kronan blev fiat 1931.

Jag räknade om Rivers diagram. Siffrorna håller.

Jag räknade om köpkraften sedan 1971 med Världsbankens inflationsdata för 21 valutor. Siffrorna stämmer inom en procentenhet. Schweizerfrancen, världens stabilaste fiatvaluta, köper en tredjedel av vad den gjorde 1971. Dollarn köper en åttondel. Kronan en tiondel.

Jag följde en krona från 1879. Här är vad den blev.

Men nästan ingen har sina pengar i en byrålåda. Så den riktiga frågan är vad som hade hänt om du gjort något med kronan. Diagrammet följer en krona från slutet av 1878 i sex olika sparformer, med Riksbankens historiska serier fram till 2012 och officiell statistik därefter. Växla till ”realt” för att se allt mätt i vad pengarna faktiskt köper.

Tre saker sticker ut.

Den första är räntekontot, här statsskuldväxlar. I Sverige har de gett 1,9 procent om året över inflationen i 147 år. Det är mer än jag trodde. Men nästan allt kommer från tiden före 1932 och från 1980- och 90-talens höga räntor. Mellan 1932 och 1970 gav de noll över inflationen, före skatt. Med skatt har sparkontot under långa perioder varit en garanterad förlust. Det är spararens verkliga fiatskatt, och den syns aldrig på kontoutdraget.

Den andra är guldet. I kronor har det gett 1,5 procent om året över inflationen. Det har bevarat köpkraften, vilket ingen fiatvaluta har klarat. Men det är också den lägsta avkastningen av allt utom kontanter.

Den tredje är börsen. Med utdelningarna återinvesterade har Stockholmsbörsen gett 6,4 procent om året över inflationen. En krona blev 575 000 kronor. Köpkraften växte nästan 9 000 gånger. Utan utdelningarna blir det 2,4 procent om året. Drygt 60 procent av börsens avkastning över inflationen på 147 år är utdelningar som köpts tillbaka in.

Samma mönster i dollar. S&P 500 med utdelningar köper 100 gånger mer guld än 1925.

Den amerikanska börsen har längre och tätare data från 1926. Där blir bilden densamma, bara tydligare. Räntekontot har gett 0,4 procent om året över inflationen, guldet 2,4 procent och S&P 500 med utdelningar 7,2 procent. Utan utdelningarna 3,5 procent.

Guldet satt fast i 37 år. Sedan tog det igen allt på nio.

Enligt mig är guld den riktiga måttstocken för pengar. Det har råkat bli den enda råvaran som knappt går att förstöra, som kostar enormt mycket energi att ta fram mer av och som aldrig hittat någon viktigare roll än att bevara värde. Men en måttstock som någon håller fast mäter ingenting.

147 år rymmer fyra penningsystem. Guldmyntfoten. Krigsåren och den korta återgången till guld. Fast växelkurs utan guld, när guldpriset var låst till 35 dollar medan priserna i Sverige fyrdubblades. Och fiat efter 1971. Samma tillgångar har betett sig helt olika i dem.

Under guldmyntfoten gav allt utom kontanter och guld en real avkastning. Statsskuldväxlar 4,3 procent om året, börsen 7,1. Under krigsåren och 1920-talet var det tvärtom. Börsen gav minus 3,5 procent om året i 18 år, genom världskriget, 1920-talskrisen och börsraset 1931.

Mellan 1932 och 1970 tappade guld 2,3 procent om året i köpkraft mätt i kronor. Priset satt fast medan allt annat steg. När priset släpptes 1971 hade guldet decennier av inflation att ta igen, och det tog nio år: från 37 dollar per uns 1970 till 455 dollar i december 1979.

Det är därför jag inte läser guldets 10 procent om året i kronor sedan 1971 som en ränta på guld. En stor del är en engångsjustering som borde ha skett gradvis sedan 1934. Guldpriset visar hur mycket pengarna tappat. Det är inte en avkastning du kan räkna med att få igen.

Och här kommer det som förvånade mig mest. Svenska aktier har gett mest över inflationen under fiat, 9,8 procent om året sedan 1971. Mer än under guldmyntfoten. När pengarna tappar värde är det tillgångarna som tar emot dem. Fiat tvingar sparare att bli investerare, oavsett om de vill det eller inte.

På tio år är det ett lotteri. På trettio har guldet nästan aldrig vunnit.

Ingen sparar i 147 år. Så frågan blir vad du hade fått beroende på när du började och hur länge du höll i. Varje punkt i diagrammet är ett startår.

I Sverige har guld slagit börsen med utdelningar i 37 av 138 tioårsperioder och i 19 av 128 tjugoårsperioder. Över trettio år i 8 av 118, och alla de åtta började mellan 1903 och 1913. Den som köpte svenska aktier strax före första världskriget fick vänta genom krigsinflation, 1920-talskris och Kreugerkraschen innan börsen kom ikapp.

I USA är bilden ännu tydligare. Över trettio år har guld aldrig slagit S&P 500 med utdelningar. Inte en enda gång på 71 möjliga startår sedan 1926.

Hänger du med? På tio år avgör tidpunkten nästan mer än vad du köper. På trettio år har historien nästan bara gett ett svar. Och undantaget är värt att komma ihåg: det kom när kriget bröt guldmyntfoten.

Utan utdelningar har Stockholmsbörsen fyrdubblats i guld på 147 år.

I Pengarna sedan 1971 mätte jag börsen i guld i stället för i pengar. Här gör jag samma sak så långt tillbaka det går. Med utdelningar återinvesterade köper Stockholmsbörsen i dag tusen gånger så mycket guld som 1878. Bara kursen, utan utdelningar, har fyrdubblats. Det är 1,0 procent om året.

Kurvan följer penningsystemet nästan perfekt. Den steg under guldmyntfoten, föll under krigsåren och steg igen under Bretton Woods. Sedan kom 1970-talet. År 1980 köpte Stockholmsbörsens kursindex mindre guld än 1878. Hundra år av kursuppgång, utraderad mätt i guld. Toppen kom 1999, när guld var som mest bortglömt. Sedan dess har kursindexet tappat 80 procent mätt i guld.

S&P 500 visar samma form. Utan utdelningar köper det tre gånger så mycket guld som 1925, och 64 procent mindre än 1999.

Guld har stått under vattnet i 92 år. Börsen i 32.

Avkastning per år säger inget om hur det kändes. Här är den längsta tid varje tillgång legat under sin tidigare topp, räknat i köpkraft. Det är så länge du fått vänta, om du köpte på toppen, bara för att komma tillbaka till noll.

Guld nådde sin högsta köpkraft i kronor 1887, mitt i guldmyntfotens prisfall, och var inte tillbaka där förrän 1979. Det är 92 år. Köpte du guld i kronor på toppen 1982 tog det 27 år att komma tillbaka. I USA tog det 30 år från toppen 1980, och år 2000 var guldet nere 75 procent i köpkraft.

Statsobligationer från 1938 tog 58 år att komma tillbaka. Statsskuldväxlar 51 år. Kontanter har aldrig återhämtat sig från toppen 1887, och de kommer inte att göra det.

Börsen har haft djupare fall men kortare väntan. Med utdelningar är den längsta 32 år, från 1912 till 1944. Utan utdelningar 74 år. I USA har S&P 500 med utdelningar som längst legat under vattnet i 14 år, efter it-bubblan 1999.

Vad Rivers diagram visar, och vad de inte visar.

Guld var den bästa pengen vi haft. Vi tror att nästa är digital.

Guld har fungerat som pengar av en enkel anledning. Det har råkat vara det enda material som inte går att förstöra, som kostar enormt mycket energi att ta fram mer av och som ingen kan trycka. Ett kilo guld från 1879 köper åtta gånger mer i dag. Ingen valuta i historien kan säga samma sak.

Men guld har också ett problem, och det är samma problem som Johan Palmstruch löste 1661. Det är tungt, svårt att skicka och måste förvaras av någon. Därför tog pappret över, och därför kunde pappret tryckas.

Det är där bitcoin kommer in, enligt mig. Det finns aldrig fler än 21 miljoner. Ingen kan trycka mer. Och det går att skicka över hela världen på minuter utan att någon behöver förvara det åt dig. Guldets egenskaper, utan guldets problem.

Men jag vill vara tydlig med vad datan i den här analysen säger och inte säger. Bitcoin har funnits sedan 2009. Det har inte klarat ett enda trettioårstest, för det har inte funnits i trettio år. Det har fallit mer än 70 procent fyra gånger. Det här avsnittet är vår bedömning av framtiden, inte ett resultat i siffrorna ovan.

Det är därför vi har byggt Futureproof. Ett enkelt sätt att spara i tillgångar som ingen kan trycka mer av, guld och bitcoin, samlat i en och samma portfölj. En portfölj av knappa tillgångar. Personligen ser jag det som det sparande jag själv har saknat: pengar som är byggda för att bevara det jag tjänat, i stället för att tappa det.

Men samma ärlighet gäller här. Knappa tillgångar svänger. Datan ovan visar att även guld har stått under vattnet i decennier, och bitcoin har betydligt kortare historik. Det du sparar kan bli värt mindre.

Det här tar jag med mig

Det kopplar tillbaka till true-flation-ribban från min förra analys. Sedan 1971 har S&P 500 med utdelningar gett 11,2 procent om året i dollar, mot ribban på 10,3. Det är hela marginalen efter ett halvt sekel.

Jag skulle kunna gräva ner ett guldmynt i dag och be mina släktingar om tusen år att gräva upp det. Det kommer fortfarande vara guld. Ingen fiatvaluta har hittills hållit sitt värde ens i hundra år. Pengar ska bevara. Ägande ska växa. Problemet med fiat är att det tvingar dig att ta ägarens risk bara för att behålla det du redan har tjänat. Det är det problemet jag tror att vi kan lösa.